Nyheter
| Sitatet |
- Min beste bane?
- Den neste jeg lager.
Robert Trent Jones jr.
|
|
|
|
|
Nyheter
|
Tilbake
til første side
KØLLEMORDET
Sint
- jeg?
Det skjer mye på en
golfbane. Følgende betraktning
er hentet fra
golf.se:
Första
klubban rök en junidag på
Viksberg. Slaget var inte
särskilt hårt, men
stubben var tuffare än väntat
och järnsjuan vek sig
direkt. Därmed hade
jag mist oskulden.
Sen dess har det gått två
åttor, en sjua till, en
femma, en wedge ,en
sandwedge och en hutlöst
dyr spoon i grafit.
På knappt sex månader.
Jag ger alltså alla som påstår
att golf är en kostsam
sport alldeles rätt. De
som säger att jag är
tidernas största psykfall
på en golfbana, ger jag däremot
bara halvrätt. Dels för
att golffolket är hopplöst konservativt
och uppsträckt fisförnämt
i etikettsfrågor av den här
typen, dels för att
mänskligheten inte har
begripit det stora behovet
av att då och då slå sönder
en golfklubba.
Sätt en trilskande järnfemma
i händerna på vilken dåre
som helst, låt honom dra
den i ett träd, krossa klubbhuvudet
mot en sten, skicka in
skiten i skogen med en släggkastarsving
eller kasta den mot en
utdragen drunkningsdöd i
ett vattenhinder - och dåren
återfår sin sans, friden
sänker sig, andningen återgår
till det normala. Man drar
en djup suck av lättnad
och befrielse, rullar över
på rygg som efter en
lyckad bröllopsnatt. Det
skulle finnas mindre
aggressioner i världen om
alla fick en golfklubba
att lustmörda. Det är bättre
än sex.
''Har du slagit sönder EN
TILL!? Du är tammefan
inte klok'', säger mina
golfkamrater. Det kommer
till och med fram människor
som jag inte ens vet vad
de heter och ser på mig
med en blandning av avsky
och förvåning, som om
jag skulle bränt ner en
kyrka eller våldtagit svärmor,
och muttrar: ''Det börjar
bli lite glest i bagen,
har jag hört''.
De har inte förstått nånting.
Att ha ihjäl en klubba är
inget man går omkring och
planerar. Man bestämmer
sig inte för att ''på
fjortonde hålet tror jag
att jag ska ge wedgen en jävla
smäll''. Ett klubbmord är
en ytterst spontan gärning,
en utlösning av
naturkrafter, det kortaste,
intensivaste och mest
explosiva av utbrott,
vilket förmodligen är
anledningen till den sköna
känslan efteråt.
Själva akten måste,
trots allt, innehålla ett
mått av finess. Man får
inte hoppa omkring och
gapa och skrika och svära
och slå vilt omkring sig.
En klubba ska dö med
stil. Snabbt. Hårt. Tyst.
Osentimentalt. Ingen ånger.
Varken klubban eller
motspelarna ska hinna
fatta vad som är på gång
innan det hela är över.
Själv håller jag på att
utveckla det hela till en
rätt skön konstart. De
tre bästa av mina åtta
mord gick till så här:
1) Spoon i grafit,
köpt i Atlanta, forslad
över Atlanten och
likviderad på hål elva på
Måsnaryd i Södertälje.
Duff i utslaget, bollen
tre meter från tee. Låg
bra. Nytt försök med
samma klubba. Duff igen.
Ena handen om klubbhuvudet,
den andra högt upp på
skaftet, en blixtsnabb knäck
över knäet, klubban i två
delar, nästa sekund
nonchalant slängd i
hallonbuskarna bakom
ryggen. Snyggt. Rent.
Klassiskt.
2) Pitchingwedge av stål
på Viksberg. Hål 12.
Inspel från femtio meter
rakt fram, skitlätt.
Tittade upp för att skåda
praktslaget. Men bollen
gick spikrakt åt höger,
parallellt med mig själv,
rakt ner i ett vattendrag.
Mycket lugnt, utan ett
ljud, sänktes wedgen med
en lätt underarmsrörelse
ner i samma vatten. Vila i
frid, din gris. Du får
skylla dig själv när du
var så dum.
3) Järnåtta i grafit
på Ingarö skogsbana. Djävulskt
svårt. Mentalt förberedd
på trubbel. Uppträder vänare
än en luciakandidat fram
till nionde hålet. Lyckas
träffa hålets enda utstånde
gren, tunnare än mitt
plastkort, och bollen i
vatten. Snabb knäck över
knäet igen. En Paul
Azinger. Bra ljud i grafit.
Schysst smäll. In i
skogen med likdelarna.
Ingen märkte nåt. Ett
perfekt brott.
Nästa år blir det bättre.
Jag räknar kallt med att
åtminstone klara av en
tio, tolv klubbor till.
Tills dom förstår att
mig jävlas man inte med.
Och ni som går omkring
och surar en hel runda,
blir dåliga i magen, går
hem och slår makan/maken
eller sparkar till hunden
när ni spelar dåligt, ni
har en hel del att lära
er. Golf är ett underbart
spel - om man är
avslappnad.
Jag spelade nyligen med en
arbetskamrat i Nynäshamn
och när han slog ut på
åttonde var samtliga
senor och samtliga muskler
i hans kropp hårda som
sten. På hans spända
hals vibrerade aorta som
en stålvajer. Läpparna
var blå och
sammanpressade. Händerna
kramade sönder klubban.
Det var en utbuktning på
kroppen och det vete fan
om det inte var
blindtarmen som var på väg
att poppa ut. Han spelade
inte bra. Jag spelade inte
så bra heller. Men jag
var nöjd, samlad och
lugn. I hemlighet
hade jag, järnfemman och
en furu hatt en lyckad
avslappningsövning på hålet
innan.
Tilbake til første side
|
|
|
|
|
